Det är inte jättestort eller jättetjockt, men det blev finare än jag någonsin hade vågat hoppas på. En tjugo sidor lång serienovell som jag tillverkat i flygande fläng - jag har aldrig tecknat så fort i hela mitt liv. De senaste veckorna när jag har gått och lagt mig fram på småtimmarna har jag haft jobbiga technolåtar på hjärnan och det får jag bara när jag jobbar på högvarv. No no, no no no no, no no there's no limit...
Och nu är häftena tryckta och klara. Jävlar, jag är allt lite stolt. Alla små fel till trots. Jag hoppas att det bara är jag som ser hur många de är.
Med andra ord är jag redo för SPX, för att kränga mitt fansin bland andra fansinkrängare. Den läsare som har geografisk närhet till Stockholm och Kulturhuset nu till helgen får gärna komma förbi och säga hej. Jag åker upp ensam och känner inte så där jättemånga på plats, så all uppmuntran mottages tacksamt.
Om jag hade en helt ledig eftermiddag utan förpliktelser skulle jag smita iväg till Botaniska och bara lägga mig platt i en solig vitsippsbacke och kasta pinnar på folk om de kom för nära.
Istället ser jag de där vitsippsbackarna från spårvagnsfönstret och höjer volymen på mp3spelaren för att slippa höra vad mina medpassagerare säger. Dock; igår hade jag tagit av mig hörlurarna och lyckades roa mig trots allt. Ett litet gossebarn stirrade storögt på mig och på den frapino med extra espresso som jag höll i handen. Han drog sin pappa i ärmen och sa:
- Men pappa HON har ju en milkshake, varför kan inte JAG få en milkshake pappa?
Pappan försökte förklara att det var en milkshake med kaffe, för vuxna, en sån skulle nog han inte tycka om. Men lillkillen fortsatte stirra, så jag gjorde stor sak av att sörpla lite extra och njuta synbart av min "vuxenmilkshake" i hans åsyn. Life's a bitch and so am I, haha.
