Inktober #22-24

Inktober #12-14

Sunshine and lollipops

Käre Blaren, du önskade en gorefest-bild. Jag vet inte om jag kan sägas uppfylla kraven, men... Jag siktade på vidrig iaf. En liten blodsölig akvarell i sommarnatten.






Det här är en sån där rallysnabb skiss.
Jag är ett fan av skulptören Henrik Allert, vars djurmasker i keramik inspirerat mig till en del dylika motiv. Skissen är gjord med pastellpennor (hata eller älska dem? jag kan aldrig bestämma mig) på grå kartong.

Henrik Allerts verk kan man se bland annat i Handelshögskolans lokaler här i Göteborg, gå dit och titta.









Här till höger är en bild ur ett bilderboksförslag jag gjorde till en tävling (samma som de snälla trollen jag la upp för ett antal inlägg sedan). Därav den tomma fläcken mitt i bild - plats för text.
Jag gillar tornugglor. Andra ugglor ser så förbannade ut, men tornugglor har ett coolt, oberört utseende. Mössen längs ner se också rätt obekymrade ut.


Har snart semester och kan förhoppningsvis blogga lite mer då. Tänkte att nästa inlägg skulle bestå enbart av serieinslag. Is nice, yes?

Jag kan inte sluta teckna monster

Det lider mot midvinter.
Jag är en flitig kollektivåkare, det blir många mornar och sena eftermiddagar då jag sitter hopkurad i en utkyld spårvagn utan stötdämpare och hela tillvaron känns havregrynsgrå.

Det enda sättet att stå ut är att ladda spelaren med Dimmu Borgir och köpa en tomtelatte att värma sig med.


På en glöggfest i helgen fick jag en förfrågan om mer monsterbilder på bloggen.
Hah! Pandoras ask, säger jag bara. Glänta på locket och froff så blir det bara ghouls & banshees ända fram till dopparedan!

Först några skisser jag gjorde för ett par år sedan, när jag hade sett ett foto på en halvt förruttnad hästskalle. Jag började fundera på hur en asätare med ett sådant huvud skulle se ut. Lägg till lite apa och lite sengångare och voilà:




(Låt mig förekomma eventuella frågor - jag är en stabil människa trots min faiblesse för skräckfilm, jag är snäll mot djur och barn och jag sover rätt så gott om nätterna.)


Nu till en specialare, lite fan-art på min ära.
Den påläste kommer att känna igen den här scenen ur Neil Gaimans Coraline; ögonblicket när hjältinnan inser att hon sprungit i famnen på sin andra mamma...



Mer vidunder och otäckheter utlovas snart.

PS: Jag har inte glömt bort Barbapapa. All in good time.